Brasan brann som nånting svarbedöm och otrolig, nånting underbar otroligt.
Den hade redan brunnit så sen flera timmer.
Omkring brasan fanns en grup människor, kvinnor, männ och barn, sammanlagt kanske tjugo stycken.
En lite del av männsikorna, verkade som skulle börja att birsta i gråt.
Men ingen som skulle se dem skulle kunna säja varför dem var så ledsen.
Situationen inte verkade vid första anblicken hemsk eller lika så.
Men nånting måste hade hänt, darför att flera nu verkligen brast i gråt.
Till synes som vad hände måste ha varit det hemskast tinget som nånsin hade hänt till dem i helt livet.
Dem fortfarande grät efter 30 minuter.
Vad som kunde det vara, vad som?
Den här frågan ochso drev en ensam man, som observerade gruppen, till vansinne.
„Det duger inte för nånting „ tänkte han.
„Jag ha doldit mig här, redan sedan en timma.
Jag måste våga att gör nånting för att fina ut om dem gåtfulla människor.“ Men han även inte tordes att rör sig på stället.
Han blev fjättrat på extrem spänningen som låg i luften, fjättrat med fast, olöslig knutar.
Men vad hände sen gjorde varje aktion fråm hans sidan onödig.
Det var bara inte möjligt att kväva, han nös och konsekvensen väntade inte längre.
Både, hans hjärta och puls slåg med högst frekvens, händerna var blöt av svett, såväl ögonen som munnen var komplett öppnad, påpekande självklart till hans enorm rädsla.
Vore knutar av overkliga bojor inte så fast omkring hans kroppen, torde kroppen slitit i stycken på spänningen, emellertid, kändes som inälvor var redan rivit eller spruckit.
Det var inte enkelt att skilja mellan dem two.
Så låg han där, dolt i buskaget, väntande på att bör lyda att komma ut.
Men till hans stora förvåning skedde ingenting.
Flera människor lyftade eller vred huvudena, men ingen sa ett ord.
Deras saknande aktionar var tillräcklig för att han fattade mod.
Han tordes att möta dem gåtfulla.
Fast spänningen fortfarande begärade hans hela kroppen inklusive hjärnan, så han inte snöt, fast den obehaglig känslan att snyta hade besuttit honom nästan two timmer sedan.
Samma sak gällde för hans behov att gnida kroppen.
Så han frigjorde sig från buskaget och gick närmare brasan.
Ingen såg nånting, flera av ledsen gruppen reagerade inte alls.
Vår mannen var nu lite rådlös, och inte tordes att prata först.
Men en kvinna upphörde inte att spänna ögonen i honom.
Han började nog att känna sig obehaglig men sen beslutade att svara på hennes fast blick.
Fortfarande kännande rädsla, bara two frågor kom på hans tanken. „Vem är ni?
Är ni gott folk?“ Kvinnan fortfarande spänna ögonen i honom utan svara.
Han borde att vända bort blicken, emmelertid hade han chans att bedöma hennes utseende.
Hennes ålder var antagligen ungefär lika med hans egen, 27 år.
Lika med andra människor omkring brasan var det nästan omöjligt att veta vilken färg kläddorna en gång i tiden hade haft, darför att dem var helt täckt med smuts.
Men vad som var fortfarande möjligt att urskilja, påpekade till fin tyg som måste ha kostat ganska mycket pengar.
Hennes ansikt, lika med dem här andras ansikten och deras händer påpekade till nånting annat, nånting hemskt.
Sista gången när dem har ätit måste har varit för veckor sedan.
Ja definitiv, påtagligt dem var så god som svultna ihjäl.
Sen, just när brasan kom i hans blickfält igen, en tanke som var hemskare än vår ung man kunde förestella sig förut, gjorde honom badande i svett.
Vad var det, som stekte över brasan?
Nej, det kunde inte vara möjligt, dem kunde inte vara kannibaler, nej.
Ung mannen hade det fortfarande svart att tänka klart.
Men han visste säker att han ville inte sluta som deras nästa stek.
Han var med ens tvungen att förestella sig hur svidende flammor omgav hans hela kropp.
Men den fortfarande fasta blicken från kvinnan distraherade gryma tankarna.
I annat fall skulle han säker tjuta högst.
September 2015
Vota adesso! 